Tiden.

Tänk att den går så otroligt snabbt, tiden. Nu är det snart juni. Juni!

Det är helt galet. Jag har varit hemma i nästan sex månader. DET är ännu mer otroligt. Till och med läskigt, tycker jag. Snart har jag varit hemma häften av den sammanlagda tiden jag var borta, hur galet är inte det?

Och så tänker man ju hela tiden, jaha, vad ska jag göra nu då? Vad är nästa steg? Jävligt bra fråga, om jag får uttrycka mig på det viset. Och jag har ingen jävla aning om vad svaret är.

Vissa dagar tänker jag att jamen det gör ju inget, det visar sig med tiden, ta det lugnt... och andra dagar springer jag runt i total panik över att jag inte har en bättre plan för framtiden. Åh.