Aj.

-ajajaj.

Jag har lyckats stuka foten. Inte vrickat den lite sådär lätt som man kan göra då och då, utan stukat den. Riktigt ordentligt. Den är helt paj.

Hur lyckades jag med detta?
Jodu. Jag önskar att det var en mer intressant eller graciös eller bra histora, men det är det tyvärr inte.
Maja kommer hem från jobb och en (för övrigt underbart trevlig!) middag med Christine. Dunsar ner i en fåtölj i vardagsrummet och börjar kika på en film med mamma. Medan jag sitter där känner jag hur jag håller på att somna, och tänker "Borde jag kanske gå och lägga mig?", men är för nyfiken på hur filmen ska sluta, så bestämmer mig för att sitta kvar. Självklart fick jag aldrig reda på hur det gick, eftersom jag självklarare ändå somnade. Med benen hängande över armstödet. När jag vaknade någon timme senare hade min ena fot somnat. Jag skakade lite på den och tänkte promenera bort till sängen. Men det lilla skak jag försökt mig på hade inte hjälpt någonting och foten var fortfarande helt borta, vilket jag inte insåg förrän jag tog ett ordentligt kliv varpå hela foten gled undan. Aj. Som fan.
Vad jag kan minnas har jag aldrig känt en liknande smärta. Det är lite bättre idag, men inte mycket. Har svettats på jobbet där jag haltat runt, och förbereder mig nu mentalt för ännu en dag i morgon. Fattar inte hur jag lyckas.
Dessutom har det efter närmare efterforskningar visat sig att det enda jag kan göra är att vila med foten högt, och hoppas på det bästa. Det kan nämligen ta mellan en och SEX veckor, innan det är över.
Förut har jag alltid tänkt på en vanligt vrickad fot när någon har nämnt en stukad fot. Nu vet jag att så inte är fallet.